Just nu pågår striderna för fullt i EU om minimilöner. Sverige står lyckligtvis ännu fast vid sin hållning att minimilöner skall bestämmas i kollektivavtal eller av arbetarrörelsen och inte genom lagar. Vilket är mycket klokt och har fungerat väl i Sverige.
MEN! Det finns aspekter som är enormt mycket viktigare, och det är flexibiliteten i systemet.
Enormt många former av alternativa rörelser och ideellt arbete där ersättningar existerar men utan fokus på feta lönekuvert kanske helt förlorar sitt spelrum med sådan tvingande lagstiftning. Hur påverkas exempelvis kooperativ eller ekonomiska föreningar, som av de flesta ekonomiforskare ses som det absolut främsta vapnet mot skenande orättvisor? Ska de inte kunna arbeta tillsammans för ett högre syfte utan att tvingas till fullstora löneuttag? Vad händer om VDn på ett mindre aktiebolag (som i lagens mening räknas som vanlig anställd) skulle vilja avstå sin egen lön helt ett par månader för att rädda företaget och sina anställda vid en tillfällig likviditetskris till följd av stundande lågkonjunktur?
Förespråkarna av minimilöner säger att ”alla ska ha rätt till anständiga löner”, men om man har ens en promille kunskap om ekonomi så vet man att höga inkomster inte är relevant för ett hushåll, utan det är skillnaden mellan inkomster och utgifter. Lagar som istället begränsar priser på en sjuklig bostadsmarknad eller minskar byråkratin för byggande, småföretagande eller stadsodlingar skulle vara mycket bättre för alla, men såklart är det ju ingen ståndpunkt som politikerna skulle få någon uppskattning för ifrån företagslobbyisterna.
Vårt nuvarande system funkar, troligtvis bättre än något annat lands system. Samtidigt som det ger flexibilitet till innovation. Det som EU (och dess lobbyister) vill göra är att snedvrida arbetsmarknaden till storföretagens fördel. Politiker, stå emot om ni vill fortsätta kalla er svenskar!